Notering 2
ostron-odlingen
Mamma och pappa i konversation i soffan för 30 sekunder sedan
Mamma:... Ja, så dom ska försöka satsa på ostron-odlingen och så nu.
Pappa: Jaha... så då har dom ladugård då eller?
*tystnad*
Mamma: Anders - OSTRON - i havet?
Pappa: Ja. Just det ja. I havet.
Inte riktigt tappat fästet på himlavalvet.
När jag och en bekant satt i mitt rum häromdagen och stirrade ut genom fönstret, så möttes vi av detta.
Man har ju hört folk som har hittat Jesus i pannkakor, och i födelsemärken och i vattenpölar jag vad fan vet jag - och dom påstår ju att det är ett tecken från någon högre makt. "God is watching us". ( valde att ta det på engelska mest för att jag bara hört amerikaner påstå sånnahär grejer )
Endel kanske skulle säga det om vyn utanför mitt fönster också.
Men jag skulle nog säga att det är ett moln. Och även om det ser lite gulligt ut, och även om det var sött i sammanhanget, och även om vi flinade lite åt det, och även om jag blev lite generad - SÅ ÄR DET ETT MOLN.
Ja.
Vattendroppar som inte riktigt tappat fästet på himlavalvet.
Notering 1.
Mr Rochester.
Nu inser man hur bra en film är.
Man går upp ur sängen.
Man tänker på filmerna man såg igårkväll. Man tänker att de var bra filmer.
Men sen händer något som gör att man verkligen INSER hur mycket man gillar en film.
Det är när man ser dom ligga på soffbordet - precis som igårkväll - men denna gången hugger det till i magen.
Har ni känt det någon gång?
Det är ungefär samma hugg som bakis-hugget ( dvs hugget som känns direkt efter att man tänkt "varför i HELVETE sa jag så till honom igårkväll?" ), fast att man känner det direkt efter att man tänkt "... aaaaaahhh, vilken bra film".
Filmen är så bra att man tar upp den i handen.
Smeker den lite över plasten.
Öppnar fodralet och snurrar lite på skivan, för att man bara vill röra vid den.
Läser hela texten på baksidan en gång till, även om man vet precis vad den handlar om.
Man vet precis vilka skådespelare som var med.
Men man vill på något sätt komma den närmre. En gång till.
Det är som om dvd-fodralet du håller i din famn var något dyrbart, något heligt, och något extremt viktigt.
Det var inte ens ett dygn sedan man såg den senast, och ändå vill man se den igen. NU, med en gång.
Jag sitter och tittar på fodralet där det ligger och blänker. Det ligger inte ens 30 cm ifrån mej.
Det är så konstigt - det är som om den ÄR något. Ett ting med känslor. Något med personlighet.
Jag vill ha vad den har.
Den typen av passion som finns mellan Jane Eyre och Mr Rochester finns inte på riktigt. Det är en bluff, fusk, hittepå.
Man kan INTE känna så.
Och man borde absolut inte känna SÅHÄR över att man inte kan känna så.
För det är ju bara en film.
Det är sorgligt att tänka att bakom all dendär passionen finns kameramän, ljudtekniker, producenter, regissörer, skådespelare, sminköser, stylister, sömmerskor, kaffe, manusförfattare, och bloopers.
Det var aldrig på riktigt.
Men det kändes ju så jävla äkta.
Vad jobbigt det är.
Sucker för romantik?
- Yep.
jovars
Det hänger testosteron i luften.
rädslan själv.
Det är på nätterna allt det bästa händer.
Det är nu som man får de bästa idéerna, och kanske även de sämsta, men i slutändan är det ändå alltid dom sämsta idéerna som ÄR dom bästa. Det vet ju alla.
Det är på nätterna som nattfjärilarna knackar på fönstrena. Den gjorde det alldeles nyss. Jag kan svära på att den knackade.
Det är på nätterna som man mediterar omedvetet. Man går in i sejsjälv, går igenom vad som hänt den senaste tiden. Man spekulerar kring val man gjort. Val som varit bra, val som varit jävligt dåliga. Man får lite natt-ångest.
Det är nu på natten som jag plötsligt känner att fantomen är läskig. I vanliga fall går jag i dvala och fantiserar om hur jag än en gång ska få gå igenom de vackra portarna in till Her Majesty's Theatre i London, och skåda det vackraste jag sett, en gång till. Hur jag sitter där och bölar som en tonåring som fått sitt hjärta krossat för första gången.
Men inte ikväll. Inte inatt.
Inatt är han skrämmande. Han lurar i mörkret.
För en stund sen satt jag vid en lägereld med ett par goda vänner, och hörde plötsligt ett ljud från andra sidan sjön. "Hallå... tyst!... hörde ni? Det lät som... opera!", sa jag. En av utav de två manliga parterna i sällskapet reser sej upp och vrålar "THE PHAAANTOM OF THE OPERA IS HEREEE....!", så högt att det ekar ut över landskapet.
Jag ler lite. Jag bara älskar när någon annan citerar någonting som verkligen BETYDER något för mej.
"Fantomen är här. Han har kommit för att hämta mej", sa jag på ett lite spooky vis. Precis efter jag hade sagt det så kände jag hur obehagligt det lät.
En dröm man gått och haft, förvandlas plötsligt till rädsla. Bara för att mörkret har lagt sej över stan.
BARA för att det är natt.
På väg hem i den skitiga volvon skrämde jag upp mejsjälv. Jag inbillade mej då och då hur fantomen satt i baksätet och bara andades. Och såg på mej.
Jag inbillade mej att OM jag kollade i backspegeln, så skulle det enda synliga i mörkret vara den vita masken.
Vågade inte titta i backspegeln.
Men var ändå tvungen.
Blicken liksom sög sej dit hela tiden, utan att jag kunde rå för det.
Han var aldrig där. Inte en enda utav alla de säkert tio tusen gångerna jag kollade, var han där.
Jag tänkte "äh, det är lugnt".
Sen gick det 10 sekunder och jag var tvungen att kontroll-checka ändå.
Så fort solen går upp imorgon, så kommer han återigen att vara det vackraste som finns på denna jorden. Den mest mystiska, dyrbara, romantiska, fantastiska, och otillgängliga fantomen.
Men än så länge är det mörkt - så än så länge är han rädslan själv.
Bröllopssjungaren
Hej du värdelösa blogg.
Nej, förlåt, värdelös menade jag inte, men alltså... du är ju inte helt... bäst, liksom? Det är ju bara fakta. Bit i det sura äpplet bara, liksom. Life goes on.
Jag tänkte säga EN sak ikväll. Precis som igårkväll.
Men denna gången har det med något annat att göra.
Det är såhär att... Adam Sandler är en såndär typisk skådespelare som inte har gjort så jättemånga bra filmer. Andra exempel på sådana skådespelare är till exempel Ben Stiller, och... ja, nu kom jag inte på någon mer. Men skit samma. Ni vet.
Jo - Adam Sandler. Han har som sagt inte gjort så jättemånga bra filmer. MEN han har gjort TVÅ FILMER som är riktigt bra. Och den ena kommer på tv på LÖRDAG.
The wedding singer.... klockan nio... på sexan.
Var där med mej.
( för övrigt så är den andra bra filmen 50 first dates, ni har säkert sett den. Det roliga är, att i BÅDA filmerna så spelar han emot Drew Barrymore. )
Jag börjar vänja mej.
Jag tänkte bara kasta ur mej ett par ord, såhär på tisdagskvällen.
Ibland kommer man till en punkt som känns precis som en annan punkt i ens liv. Deja vu, har jag fått lära mej att det heter.
Här sitter man - precis som förra gången - och undrar, i just denna känslan, och i dessa tankegångarna.
Det faktum att jag inte framkallar några kemiska reaktioner, börjar bli en klassiker.
Jag börjar vänja mej.
Kliar mej lite över nyckelbenet, och går och pimplar ostbågar istället.
In case I don't see ya - good afternoon, good evening and goodnight.
- The Truman Show
- Gestaltar kemisk reaktion i musikalen RENT.
Vad fint du sparkade på bollen, John!
Igår hände något nytt i mitt liv.
Jag begav mej till en fotbollsplan. Där det pågick en fotbollsmatch.
Jag kan inte förstå att det faktiskt hände. För SPORT är någonting i denhär världen som jag verkligen inte kan förstå mej på.
Jag satt där på läktaren. Det var lite kallt. Jag kände mej ganska snygg. Men vad i HELVETE gjorde jag där?
Ingen vet.
En meter till höger på samma bänk som jag, satt en ung kvinna med kilklackar och skinnjacka och skrek och svor hejvillt. "Kom igen nu Josef! FOKUSERA, för fan! ... men... AAHHNEJ! Fan!".
Jag såg på henne en kort sekund. Höjde ett ögonbryn. Tänkte några fördomsfulla ord i huvudet, och vände sedan tillbaka blicken mot planen.
Jag såg på alla unga män som sprang omkring där i sina knästrumpor och färgglada t-shirtar, som jag är SÄKER PÅ är gjorda i ett material som skulle kännas obekvämt. Det ser verkligen så ut.
Då och då under matchen så skrek hela läktaren i kör. Jag antar att det var för att någon gjorde mål. Men jag är inte helt säker.
Jag tänkte "Alla dom som sitter här på läktaren... KAN fotboll. Alla utom jag kan fotboll, här".
Då slog det mej att de kanske SYNS på mej att jag inte kan fotboll?
Då började jag fundera på hur man ska bete sej för att lura folk. Man vill ju inte se ut som någon som inte kan någonting om fotboll på en FOTBOLLSMATCH. Det skulle ju vara hemskt. Ungefär samma sak som om en lin-dansös skulle ljuga sej till att få gå på lina tio meter upp i luften, för att sedan hjälplöst falla mot marken, MITT UNDER CIRKUS-FÖRESTÄLLNINGEN, för fan.
Jag korsade mitt högerben över det vänstra. Det ser laid-back ut. Säkert ascoolt. Jag såg på hur de andra människorna betedde sej. Allas huvuden hade helt synkroniserade rörelser. De alla följde bollen.
Då började jag med göra det. Jag följde den, följde den, följde den, och sen följde jag den lite till.
Jag ville hela tiden fråga mina vänner frågor som "När är matchen slut?", "När ska vi åka?", "Vad ska vi göra efter detta?", men jag insåg att OM jag frågar någon utav dom frågorna, så kommer jag att förstöra ALLT jobb med att se laid-back och fotbollskunnig ut. Så jag avstod.
Läktaren vrålade. Det gjorde inte jag. Istället petade jag ut någonting som fastnat i tandställningen.
När vi sedan gick och pratade med anledningen till att jag ens befann mej på fotbollsmatchen - John - så undrade jag vad man skulle säga.
Jag visste inte vem som vann, så jag kunde inte säga "grattis till vinsten!".
Jag visste inte om dom hade någon teamwork i sitt lag, så jag kunde inte säga "Bra spelat, john!".
Och jag kunde inte heller kommentera något snyggt mål som hans lag gjort, eftersom jag inte ens visste vilket lag som gjorde mål när det blev mål.
Men jag mindes att jag sett han springa omkring på planen. Så jag sa bara
"Vad fint du sparkade på bollen, John!".
Han blev jätteglad.
Och sen hånglade vi.
Det regnade utav bara helvete idag.
Och det har hängt en tung känsla i luften.
Jag antar att det börjar blåsa upp till storm.
Igen.
Därför lättar vi upp stämningen med denna bilden.
underbart.
Någonting som får dej att trilla ner på marken igen, ifall du skulle sväva bland molnen.
Vet ni vad jag hatar?
Vad ni ser när ni tittar på denna bilden är ett hyfsat snyggt golv, en bokhylla, in öppen dörr in till mitt badrum, en skohylla, skymten av en svart tvättkorg, och en STOR flyttkartong full med kläder och andra grejer.
Er blick fastnar förmodligen med en gång på kartongen, eftersom den befinner sej i mitten av bilden.
Men detdär är inte vilken kartong som helst, kan jag tala om för er.
Detdär är DENDÄR kartongen... Dendär JÄVLA kartongen. Fyfan vad vi hatar den förbannade jävla skit-jävel-piss-kuk-FAN-kartongen. Ja, det gör vi verkligen.
Varför?
Jo, för att den stått där i flera veckor och samlat damm.
Och jag vill göra allt förutom att ta tag i att packa ur den. Jag går in i den varje dag när jag fumlar mej fram i mörkret på morgonen, men jag ignorerar smärtan i tån, för att slippa tänka på att den ens är där. Jag skiter i att den ibland kommer in en hankatt genom kattluckan som kan tänkas vilja kissa på den. Jag skiter i att den kommer att börja mögla utav den klassiska källar-fukten. Och jag ger FAN i att det kommer att krypa omkring maskar och larver och äckligt i lådan den dagen jag väl packar ur den.
SÅ mycket vill jag avstå från att göra just det - packa ur den jävla kartongen.
Har ni känt så nån gång? Att ni verkligen inte ORKAR ta tag i en såndär sak? Klart att ni har.
Här är ett liknande ställe.
Här är en såndär hög med PAPPER, KATALOGER, SKOLBÖCKER, MANUS, och kvitton och grejer. De är alla sånnadär saker som man verkligen inte vet vad man ska göra med. Man vet inte om man ska slänga det. Man vet inte om man ska spara det. Så det har blivit en ordentlig hög med allt möjligt de senaste månaderna, och nu har den liksom svämmat över.
Vad gör jag?
- Ingenting. För jag ORKAR inte.
Ett blogginlägg för den som har tid.
Jag heter Amanda.
Jag tycker om vattenmelon, Harry Potter, män, svensk musik, stretchiga strumpor, rostat bröd med riktigt smör, vintage, filmer som inte tränger alltför djupt in i själen, orgasm, och paraplyer som fäller upp sej själva med en såndär KNAPP.
Jag tycker inte om snobbar, ingefära, böcker med sorgliga slut, dålig ekonomi, skyltdockor, ljudet av ingenting, HM's nagellack ( - fina färger, men usel kvalité ) , finnar, finnar som dyker upp i ansiktet, finnar som dyker upp vid helt fel tillfällen, och det faktum att det finns finnar över huvud taget.
och en sak till - att det ligger en liten skräp-pryl under min space-tangent, för jag måste trycka JÄTTEHÅRT varje gång jag vill göra ett mellanslag.
Ointressant fakta om mej:
- ... nä, vi hoppar över detta steget. Fortsätter med något annat istället.
Jag tänkte... Denna bloggen handlar ju bara om mej. Egentligen. Men jag känner - varför inte bara skriva ett inlägg om mejsjälv så att ni SLIPPER det sen? Så har jag liksom bankat av detta en gång för alla, så kanske ni får läsa om något annat sedan? Typ Harry Potter? Låter det bra?
Presentationen fortsätter.
För länge länge länge sedan hade jag en konversation med en vän. Den handlade om hur folk ser på sejsjälva, och på varandra.
Vi konstaterade det att varenda individ har sin egen värld. I den världen handlar allt om ensjälv. Man lever i sin egen bubbla. Man tänker på sejsjälv konstant. Vad man har åstadkommit i sitt liv. Vad som händer just nu i ens liv. Och vad som kommer att hända i ens liv, lite längre fram.
Man äter, sover, går i plugget, och allt såntdär.
Och det är konstigt att tänka att VARENDA MÄNNISKA som man träffar - det kan vara tjejen i kassan på Hemköp, ens bästa vän, ett one-night-stand, eller vem fan som helst - ser sejsjälv på exakt samma sätt. Den tänker att världen bara handlar om DEN personen.
En människa har så mycket information om sejsjälv. Och det finns väldigt många människor i världen.
Jag vet inte vart jag är påväg.
Att vara en ung och förvirrad student, som jag, är jobbigt.
Att ständigt bli påmind om att allt går fort, är JOBBIGT.
Man måste SKYNDA sej att söka vidare.
Man måste SKYNDA sej att söka jobb.
Man måste SKYNDA sej hela tiden.
Jag hatar att skynda. Jag hatar att stressa.
Något av det mest underbara som finns är när man går upp för tidigt. Man är hur trött som helst, och man VET att man kommer att somna mot kaklet i duschen, för det gör man ju nästan jämt på morgonen. Men man tvingar sej dit ändå, för man vet också att så fort man har nått detdär stadiet i vaknandet då ögonen håller sej öppna automatiskt - så har man huuur mycket tid som helst att göra sej i ordning.
Och då hinner man fixa till ögonen sådär som man vill ha dom. Man hinner leta upp den där tröjan som man var så sugen på att ha på sej. Man hinner fixa håret. Man hinner ta det lugnt. Och då känner man sej snygg. Och då har man en bra känsla i magen HELA dagen sen, och allt som allt, så resulterar det i en TREVLIG dag.
Bara genom att man låter bli att stressa.
Och när man har en utav domdär JÄTTEBRA dagarna, det kanske kan vara under lunchen, eller när man kommer hem efter plugget eller något, och någon ställer frågan "Har du sökt någon skola?", "Tänker du söka några mer jobb?", eller dylikt - så händer det något i en.
Dendär magin som legat och sprakat fram till frågan ställdes, försvinner litegrann, över en sekund.
Föreställ dej hur GLITTER låter.
Tänk dej att du har haft det underbara ljudet någonstans i huvudet, HELA DAGEN.
Och det försvinner med en gång, så fort någon säger "sommarjobb".
Jag ORKAR inte tänka. Speciellt inte på SÅNT. Det är JOBBIGT, och det gör mej lite OLYCKLIG faktiskt.
Jag vet att jag måste tänka. Jag måste tänka NU. Men det är också just NU som jag vill fokusera på helt andra saker. Och det är så jävla jobbigt att det krockar sådär. Hatar när saker krockar.
Jag hade inte tänkt att bli sådär vilsen. Det blev mest bara så.
Jag får små ryck ibland. Jag kommer plötsligt på ett JÄTTEROLIGT tidsfördriv. Tillexempel, för ett par år sedan, så fick jag för mej att jag skulle... bygga en miniatyr av ett sagoslott.
Det skulle vara ljusrosa, med en massa små balkonger, tinnar och torn och grejer, och basen skulle vara gjord utav Godmorgon-juice-paket.
Man ser ju i filmer och sådär att folk sitter och pillar med småminiatyr-hys, och det ser jätteroligt ut!
Jag berätta om min idé för mamma.
"... juice-paket har vi ju, jag dricker ju mycket juice. Och JA!!! jag vet! Man tar gamla glasspinnar och bygger fina takplattor av det! Åh, det blir jättefint. Och man kan bygga en hängbro som går från ett torn till ett annat... Och man skulle kunna göra en vallgrav runt! Med VATTEN i! Också kan man kanske sätta in små lampor..."
Jag var hur entusiastisk som helst över mina planer att bygga ett sagoslott.
Min mamma har en viss blick ibland. Den skeptiska blicken. Blicken som säger "Gumman, du är jättesöt, men... jag tror inte att du riktigt har tänkt igenom detta...". ( Blicken som jag för övrigt fick häromdagen när jag pekade på en klänning som jag tyckte var fin, i en katalog. )
Jag fick dendär blicken dendär dagen när jag berättade om mina planer om att bygga ett sagoslott. Fast då var jag alldeles för ung och dum och oerfaren när det gäller blickar, för att fatta att det var just DEN blicken. Den Skeptiska Blicken.
Jag var fast besluten om att bygga detdär jävla sagoslottet.
Jag började samla på mej ett par juicepaket - jag behövde fyra stycken, det hade jag kalkylerat fram. Men sen hängde det sej lite, liksom.
Jag behövde en massa grejer. Jag behövde lim. Jag behövde färg. Jag behövde en massa GLASSPINNAR. Allt blev skitjobbigt. Min underbara vision av det vackra slottet försvann. För att jag var lat.
Men vad i helvete - vad skulle jag ha det jävla slottet till?
Mamma hade så jävla rätt. Jag hade inte tänkt igenom någonting.
Det är en dålig sida jag har. Jag tänker för mycket på NU, och för lite på SEN.
Men varför ska jag tänka på SEN när det ENDA JAG VILL TÄNKA PÅ - ÄR NU?
You already get the point
Yo.
När man köper en cheeseburgare på Donken, så börjar man alltid med att ta bort LOCKET, peta av den förbannade jävla saltgurkan, sätta tillbaka locket, och äta burgaren.
Alla gör precis likadant.
Jag orkar inte ens fortsätta detta inlägget, dels för att jag har huvudvärk åt en hel jävla armé, och dels för att you already get the point.
Min karaktär Maureen är i farten backstage
How long have I been in this storm?
Jag har velat säga detta så länge nu. Det är såhär att...
Stormen har LAGT sej.
Äntligen.
Vad är det då som har hänt? Jo. Som flera av er redan vet genom facebook, eller kanske genom mitt sprudlande lyckliga ansiktsuttryck - så har jag tagit körkort idag.
Igårkväll när jag gick och la mej för att sova, så bad jag till alla möjliga gudar och högre makter att jag skulle klara det.
Jag tror nog att jag är lite religiös nu. Litegrann.
Tack GUD.
